Dagarna går, varje dag blir en dag närmare dagen jag inte vet hur jag ska klara av, på ett bra sätt. Det roliga är, eller nej det är inte ett dugg roligt, men när jag separerade i somras så tyckte jag att det skulle bli så fruktansvärt skönt att bo själv ett tag och kunna göra precis vad jag ville, efter jag knappt hade haft en ensam kväll på flera år. Jag behövde verkligen ensamtid och det fick jag i mängder. Nu skulle jag göra otroligt mycket för att slippa vara ensam. Det är det jag är mest rädd för just nu, jag klättrar på väggarna kvällar som denna, så jag trivs verkligen inte i den här situationen längre.Vi vet båda två att det kommer bli ett helvete, med mycket jobbiga känslor. Jag försöker finna ett sätt att förbereda mig menalt inför dom kommande månaderna, men det är otroligt svårt.