dom här senaste månaderna har varit som en känslomässig berg- och dalbana. det senaste dygnet har jag bara åkt neråt, jag är förbannad, förbannad att en person kan såra en människa så mycket, förbannad över att kärlek kan ställa till det så sjukt mycket, att det kan göra så ont och vända upp och ner på hela tillvaron, jag lider med dig och det vet du gumman ♥ samtidigt som jag är förbannad så är jag glad, glad över att jag har så pass fina vänner!

 -

det är fortfarande så mycket som är så oklart sen mina inlägg för nåon månad sedan, så självklart är jag även förvirrad, men vem är inte det över livet ibland? men jag tar en dag i taget nu och de senaste veckorna har jag ändå varit uppe på toppen av berget och mått bra eller betydligt bättre efter ett par ostabila månader och det sägs ju att tiden läker att sår. fast gör den verkligen det förresten? nja..det anser i alla fall inte jag. det finns saker som alltid kommer göra lika ont, som man aldrig kommer komma över, tex att förlora någon närstående/ familjemedlem - det finns liksom ingenting som kan ändra dom känslorna, som kan fylla upp den saknaden och tomheten, vad skulle kunna ersätta som i mitt fall är en förlorad pappa, en människa som faktiskt är "halva jag" det är helt enkelt oersättligt, och den saknaden är ingenting som tiden kan åtgärda - men däremot så läker tiden många sår, men inte alla.